Bestämd integral
Den bestämda integralen används för att mäta arean av figurer som beskrivs av en funktion.
Motivering
Låt funktionen vara
Vi är intresserade av storleken på det blåmarkerade området. Hur kan vi bestämma den? Vi kan gå tillväga så att vi delar upp hela det blå området i flera mindre områden, sedan beräknar vi areorna av de mindre områdena och adderar alla delareor. För att kunna beräkna arean av de mindre områdena måste de ha en rimlig form, så att vi kan räkna ut arean med någon formel. Det naturliga valet är rektangeln.
Först väljer vi en strängt växande följd av punkter x0 till xn sådana att x0 = a, xn = b. Ju större n, desto noggrannare resultat får vi. Vi väljer den enkla följden x0 = 0, x1 = 1, x2 = 2, …, x10 = 10. Av intilliggande punkter bildar vi intervallen [xi − 1, xi], det vill säga vi får mängden av intervall
Det första intervallet kallar vi D1, det andra D2 osv. Därefter hittar vi det minsta värdet av funktionen f i varje intervall Di. Till exempel har funktionen f i D1 sitt minsta värde för x = 0 och f(0) = 0. I D2 finns det lägsta värdet i punkten x = 1 och
Nu ritar vi in rektanglar i grafen. Den i:te rektangeln får bredden xi − xi − 1 och höjden mi:
Vi ser att varje intervall har en rektangel som ligger helt under kurvan men samtidigt är så hög som möjligt. Höjden på varje rektangel i det i:te intervallet är just mi. Om vi nu adderade areorna av rektanglarna skulle vi få en ungefärlig uppskattning av arean under kurvan. Ju fler rektanglar vi ritar under kurvan, desto noggrannare uppskattning får vi. Arean av den i:te rektangeln skulle vi beräkna som si = mi · (xi − xi − 1), så summan av alla rektanglar skulle vara:
Vi kan gå tillväga tvärtom: i stället för att alltid ta det minsta funktionsvärdet i intervallet Di tar vi det största funktionsvärdet. De här funktionsvärdena skulle vi kalla Mi. Rektanglarna skulle då se ut så här:
Återigen har varje intervall en rektangel och den har alltid höjden Mi. Rektangelns översida berör kurvan bara i de lokala maximipunkterna i intervallet. Genom att addera areorna av de enskilda rektanglarna skulle vi få ytterligare en uppskattning av storleken på arean under kurvan. Den arean skulle vi beräkna som
Återigen gäller att om vi ökar antalet rektanglar får vi en noggrannare uppskattning.
Vi inför begreppen undersumma och översumma. Vi säger att s(D, f) är undersumman och dess värde är lika med
där f är en kontinuerlig funktion på intervallet [a, b], där x0 = a, xn = b, D är en indelning av intervallet [a, b] i mindre intervall och n är antalet sådana intervall. Översumman betecknar vi S(D, f) och den är lika med:
där f är funktionen och D en indelning av intervallet [a, b] i n intervall.
Samtidigt gäller, förenklat sagt, att ju finare indelningen D är, desto närmare varandra ligger värdena s(D, f) och S(D, f), tills de någonstans i oändligheten blir lika. Det gäller alltså att det finns ett enda reellt tal A sådant att
för alla möjliga indelningar D. Vad är då A för tal? Talet A är just arean under kurvan, eftersom det är det enda värde som är större än eller lika med summan av areorna av rektanglarna under kurvan och samtidigt mindre än eller lika med summan av areorna av rektanglarna ”ovanför kurvan”.
Definition av bestämd integral
Från föregående kapitel vet vi att för en kontinuerlig funktion f på intervallet [a, b] gäller s(D, f) ≤ A ≤ S(D, f) för alla indelningar D. Det här talet A kallas den bestämda integralen av funktionen f från a till b. Vi använder då beteckningen
Integralkalkylens fundamentalsats säger oss vidare att följande samband gäller:
där F är en primitiv funktion till funktionen f. Högerledet skrivs ibland också så här:
Den geometriska betydelsen av den bestämda integralen är alltså den redan nämnda arean under kurvan till en icke-negativ funktion f. Vi började med funktionen
Först integrerar vi funktionen f:
Den primitiva funktionen F har alltså formen
Den ungefärliga arean under kurvan på intervallet [0, 10] är 14,339.
Kapitel: Integral, Partiell integration, Integrering med variabelsubstitution, Bestämd integral